August Andrées polarexpedition

Salomon August Andrée var en svensk ingenjör, amatörballongfarare, samt upptäcktsresande. Han föddes 1854 i Gränna och dog 1897 under sitt försök att nå Nordpolen med luftballong.

Resan till USA och Svea

Andrée hade utbildat sig till ingenjör vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm och 1876 gjorde han en studieresa till USA och världsutställningen i Philadelphia. Där väcktes hans intresse för ballongflygning genom en bok av Emanuel Björlings, Om vindarnes lagar, vilket sedan skulle vara det som väckte hans tanke om att försöka nå Nordpolen från luften.

Han gjorde dessutom bekantskap med den amerikanske ballongflygaren John Wise. Ungefär 15 år senare köpte Andrée ballongen Svea, med vilken han genomförde nio olika flygningar. Flygningarna uppmätte tillsammans flygtiden 40 timmar och sträckan som flugits var på 1500 km.

Idén om en polarexpedition

Nationalistiska tankar, utforskande av nya kontinenter och att visa sig hjältemodig låg i tidsandan vid denna tid. Det pågick dessutom en kamp mellan flera olika länder om att försöka nå Arktis först, där Sverige ännu inte hade skickat iväg någon expedition. Det är därför inte så märkligt att Andrée, trots ballongfärdernas nyckfullhet, började att överväga att utföra en ballongfärd till Nordpolen.

1894 presenterade Andrée slutligen sin idé för A.E Nordenskiöld, som utfört forskningsresor genom Nordostpassagen, vilken stödde projektet. När sedan Andrée presenterade förslaget för Vetenskapsakademin och Svenska sällskapet för antropologi och geografi hjälpte det antagligen att ha Nordenskiöld bakom sig, samt att Sverige ännu inte utfört någon riktig expedition till Nordpolen. Han bemöttes därför av helhjärtat bifall från akademin.

Andrée tänkte sig att expeditionen skulle utföras med vätgasballong och att den skulle ta mellan 6 och 30 dygn. Vidare tänkte han att det ombord på ballongen skulle finnas sovplats för tre personer, mörkrum, observationsräcke, samt förnödenheter som skulle räcka i fyra månader.

Hela expeditionen beräknades kosta 130 000 kr, vilket är cirka 890 000 i dagens penningvärde. Den bekostades framför allt av Alfred Nobel, Oscar II och Oscar Dickson, men även av andra mindre givare. Nobel betalade så mycket som halva summan av kostnaden, så länge som Andrée lyckades få ihop andra bidragsgivare.

Förväntningarna överensstämde inte med verkligheten

Så här i efterhand kan det sägas att Andrées förslag var väldigt optimistiskt och fick resan att verka mycket enklare än den verkligen skulle bli. För det första tänkte han att ballongtekniken var bättre än den var. Ingen hade ännu flugit ballong mer än ett dygn i sträck och Andrée trodde det var möjligt att flyga ballong i hela 30 dygn.

När han framförde förslaget fick han det dessutom att låta som att Nordpolens väder var idealiskt för ballongflygning. Han påstod att nederbörden där var liten på sommaren och att den som fanns skulle ändå komma i form av snö och direkt blåsa av ballongen. Tack vare midnattssolen skulle det också gå att flyga både natt och dag och besvärliga landningar skulle de inte behöva utföra.

Problemet är att Andrée hade fått vädret om bakfoten. Det blåser mycket kyliga och fuktiga vindar på Arktis, vilket gjorde att det blev isbildning som tyngde ned ballongen när de flög. Dessutom är det i stort sett alltid dimma och dis på Nordpolen under sommarhalvåret, trots att solen sken flög de därför ändå halvblinda. Andrée och hans medresenärer skulle komma att få en tuff resa.

Vilka var då Andrées kompanjoner?

Som följeslagare valde Andrée, Nils Ekholm, 48 år, som var erfaren i arktisk meteorologi och som han dessutom hade arbetat med tidigare, samt studenten Nils Strindberg, 25 år, som forskade i kemi och fysik. Ingen av dem var särskilt vältränad och tränade heller inte särskilt mycket inför resan. Andrée tänkte sig dock att det skulle bli en lugn och stillsam resa och att de därför inte skulle behöva träna för extrema förhållanden.

Ballongen hade tillverkats i Frankrike av dåtidens experter och var handsydd vilket gjorde att den hade ett antal hål som läckte ut gas. Trots försök med att täta hålen med hjälp av påklistrade sidenremsor och fernissa hade det inte hjälpt, utan ballongen läckte fortfarande för mycket luft för att kunna hålla sig svävande hela resan. Andrée hade ignorerat detta faktum och när sedan Ekholm påpekade detta för honom, var han ändå fastbesluten att genomföra resan. Beslutsamheten kan ha varit grundad i all uppståndelse resan redan hade fått i media. Ekholm drog sig efter detta ur expeditionen och fick på grund av det en hel del ifrågasättande och klander från media och de som följde resan.

Man hade egentligen tänkt starta expeditionen redan sommaren 1896, men kunde inte eftersom vindarna blåste åt fel håll, åt norr. Eftersom meteorologin inte var särskilt välstuderad vid den här tidpunkten, kunde de inte veta att vindarna i stort sett alltid blåser åt norr på Danskön där de skulle starta. De fick därför vänta ett år till sommaren 1897, för att undvika att rese under den arktiska vintern.

Under det året hann Andrée hitta en ny expeditionsmedlem som skulle ersätta Ekholm, Knut Fraenkel, 27 år, som var väg- och vattenbyggnadsingenjör, men inte hade några direkta kunskaper om Nordpolen. Strindberg hann istället hitta kärleken. På hösten 1896 förlovade han sig med Anna Charlier och lovade att gifta sig med henne när han kom tillbaka. Stolthet och troligen nyfikenhet fick honom ändå att stanna kvar i expeditionen, trots att han övervägde att dra sig ur.

Nästa försök att nå nordpolen

Nästa sommar var det då dags igen och den 11 juli kom äntligen de rätta vindarna och man påbörjade sin resa. Redan under de första minuterna började saker att gå snett. Två av de tre släplinorna som skulle ha använts för att styra farkosten fastnade i marken och lossnade. Ballongen åkte dessutom en bit ner i vattnet så att man blev tvungen att kasta ut mer än 200 kilo sand.

Man hade nu ingen möjlighet att styra och hade dessutom för lite barlast vilket gjorde att ballongen steg ända upp till 700 meters höjd. Många trodde att de nu skulle ge upp expeditionen för den här gången och nödlanda, men på grund av envishet eller stolthet fortsatte de ändå. Kanske Andrée inte ville vända om nu när de precis hade startat.

På den höga höjden började vätgasen att läcka i ännu högre takt och det blev svårare och svårare att hålla ballongen svävande. Hela tio timmar lyckades de hålla sig i luften, men de nästkommande 40 timmarna åkte ballongen ner i marken för att därefter åka upp på 700 meters höjd förlora luft och åka ner i marken igen. De hade tagit med sig mycket tung mat att använda som barlast som konjak och konserver. Mycket av denna mat slängdes nu ut för att hålla ballongen i luften. Efter drygt två dygn gick det dock inte längre och man tvingades nödlanda på isen.

Resan hem

Det fanns två förnödenhetsplatser utsatta som säkerhetsåtgärder en vid Kap Flora och en på Sjuöarna på Svalbard. Man beslöt sig för att försöka ta sig till den på Kap Flora. Efter att ha förberett sig i en vecka tog man med sig tre slädar packade med 200 kilo packning var. Slädarna hade sedan tidigare ett konstruktionsfel som man inte hade åtgärdat och var dessutom för klumpiga och tunga för att passa bra på den knöliga packisen. De hade därför väldiga problem med att få fram dem på isen, särskilt när de skulle putta dem över större klyftor då de fick ta en släde i taget.

Isen på Nordpolen har ingen mark under och därför förflyttar den sig hela tiden. Expeditionen hade oturen att när den gick förflyttade de sig åt motsatt håll, så även när de gick 18 timmar i sträck kom de knappt framåt överhuvudtaget. Efter ett tag beslutade de sig för att ge upp försöken att ta sig till Kap Flora och istället sikta in sig på Sjuöarna.

Vintern var i antågande och de insåg efter ett tag att de nog inte skulle hinna fram dit i tid. Efter Fraenkels ritningar tog de därför och byggde upp en igloo på ett isflak för att bo där över vintern. De tog någon vecka för dem att bygga igloon, men till slut hade de i alla fall byggt ett hus. Då delade isflaket upp sig i två delar. Som tur var hade de vid det laget förts av strömmarna till det glaciärtäkta Vitön.

Slutet på expeditionen

Bara några dagar efter att de stigit i land på Vitön dog de dock alla tre. Där låg de oupptäckta i 30 år innan ett norskt fångstfartyg hittade dem av en slump. En till expedition tillsattes och man tog med alla saker man kunde hitta inklusive deras kroppar tillbaka till Sverige. Man framkallade också de av Strindbergs foton som klarat sig samt läste dagböckerna som de tre männen hade skrivit för att försöka få reda på dödsorsakerna.

Dödsorsakerna är än idag ett mysterium. Kropparna kremerades och begravdes innan de genomgått en ordentlig obduktion, vilket gjort att man försökt att utgå från dagboksanteckningarna som gjordes. Där nämns ingen specifik dödsorsak, den kan därför ha varit plötslig eller omärklig. Olika teorier är bland annat: självmord, överfall av isbjörn, blyförgiftning från konserverna eller botulism som är en sorts svår matförgiftning. Hur männen från den misslyckade expeditionen dog är dock ännu okänt och kommer troligen att förbli det.

Lär dig mer genom att besöka Ballongmuseet i Gränna